Jag är fastnade vid en artikel som jag läste i helgen. (Building the blue economy av Gunter Pauli). Den handlade bl.a. om ”gröna företag” (den gröna nyansen varierar givetvis), d.v.s. de företag som har släppt ut mängder med gifter i naturen och nu släpper ut mindre gifter i naturen, och får priser och fina utmärkelser för att de faktiskt i praktiken fortsätter att dumpa gifter i naturen! Som författaren säger, en tjuv är fortfarande en tjuv även om den stjäl mindre och menar att de gröna företagandet inte riktigt har några framtidsmål.

Jag blev direkt fundersam på hur jag själv ställer mig till detta. Hur kan författaren vara så kritisk när företagen faktiskt tar steg åt rätt håll? Å andra sidan så är det faktiskt miljarder kronor världen över som på detta vis satsas på ”fel” teknik. Det kan uppfattas som att man kastar pengar i sjön, eller som i det här fallet, fortsätta dumpa gifter i sjön!

Nu var jag lustig va?!

Pauli har skrivit en bok med samma titel som artikeln och heter då ” The Blue Economy: 10 Years, 100 Innovations, 100 000 000 Jobs.” Jag blir jättepositiv när jag fortsätter att läsa artikeln. Pauli radar i artikeln upp många jättebra konkreta exempel på hur man kan bedriva ett modernt samhälle på naturens villkor och det är just detta hans bok redovisar. Det är många nollor i titeln vilket är positivt! Han kallar det för att tänka blått istället för grönt vilket får mig att undra, är blått det nya gröna??!

Det som är fantastiskt fascinerande är att vi har byggt ett samhälle med teknik och material som ”inte behövs”. Vi frångick någonstans det som naturen lätt kan erbjuda oss utan gifter och slitage till att skapa det onödiga. Ett konkret exempel är fibrer till papper som går att framställa på väldig naturlig väg, men eftersom alla maskiner inom pappershanteringen idag inte är byggda för att kunna hantera dessa fibrer så måste allt bytas ut.

Hur kommer det sig att vi krånglar till det så mycket för oss?

(Om du inte riktigt hängde med i resonemanget så kommer snart del 2=))