Gustav Fridolin erkänner att han själv lider av klimatångest men tror inte att dåligt samvetet leder till en hållbar förändring. Givetvis tycker han att det är fantastiskt att så många människor försöker ställa om sina liv men han tror att klimatfrågan kräver politiska beslut. – Om inte ens våra politiker klarar av att enas om ett klimatavtal i Köpenhamn kan vi inte heller lösa klimatfrågan i snabbköpet.
Den unge, energiske Fridolin är på väg in i politiken igen och Miljöpartiet får äntligen tillbaka en profil som lämnar få oberörda. Gustav har sedan avhoppet 2006 hunnit med att skriva två böcker, arbeta som journalist för tv-programmet Kalla Fakta och jobbar för tillfället som religion- och historielärare på en folkhögskola. – Det var ett väldigt stort steg för mig att bestämma mig för att sluta som lärare och ge mig in i politiken på nytt. Anledningen till att jag går tillbaka till politiken är att jag inte kan stå bredvid och se att man gör samma nedskärningar och misstag som på 90-talet.
Kanske kan Gustav Fridolin när han nu ger sig in i politiken lyckas med att föra en miljöpolitik som inte förlitar sig på människors dåliga samvete. Han tror nämligen inte att stress och dåligt samvete leder till ett långsiktigt miljöengagemang utan att det förr eller senare gör att folk tröttnar. – Jag tror istället att man genom att organisera sig bäst uppnår förändring. Det kan räcka med en namnunderskrift eller att gå med i någon förening. Som individ har man enbart en begränsad möjlighet att påverka, det blir ju inte fler tåg i Sverige bara för att jag lägger räls i min trädgård, säger Gustav bestämt.
Själv valde han att engagera sig i Miljöpartiet efter att som straffuppgift i skolan tvingats se en partidebatt där Birger Schlaug berörde honom starkt. – Jag och mina kompisar levde mitt i de nedskärningar som pågick under 90-talet. Birger Schlaug var den enda som protesterade mot nedskärningarna och verkade ha ett långsiktigt tänkande, både vad det gäller miljön och sociala frågor.
Att Gustav redan som 11-åring gick med i partiet och som 19-åring blev Sveriges yngsta riksdagsledamot ser han inte som något konstigt. Han berättar att en av miljöpartiets grundtankar är att alla någon gång ska engagera sig i politiken, lite som en demokratisk värnplikt. – I Miljöpartiet behöver man inte vara politikerproffs. Går man på ett partimöte hittar man alla typer och det är inget konstigt att man är ung, berättar Gustav. Enligt de senaste undersökningarna går Miljöpartiet starkt uppåt, närmare 10 % av rösterna hade partiet fått om det varit val idag. Hur kommer det sig att Miljöpartiet har fått ett så kraftigt uppsving? – Visst har det haft betydelse att allmänheten blivit mer medveten om miljö- och klimatfrågor, säger Gustav. Men det är inte bara miljömedvetenheten som spelar in. I en nyligt gjord undersökning där man frågade stockholmarna vilket parti man trodde bäst kunde bygga en stad att trivas i, hamnade Miljöpartiet på första plats. Detta visar att människor tror att Miljöpartiet kan lösa helheten i samhället, fortsätter han.
Det är uppenbart att Gustavs miljöengagemang är starkt förknippat med social rättvisa. Han tycker att den som smutsar ner också ska vara den som betalar för det. Är då klimatfrågan framförallt en rättvisefråga? – Klimatfrågan är överordnad rättvisefrågan, det är en överlevnadsfråga, hävdar Gustav. Han föreslår därför att man ska göra det som nu diskuteras i Storbritannien, nämligen att införa individuella utsläppsrätter. Han tror på någon form av system med individuella utsläppsrätter där alla får släppa ut en viss mängd växthusgaser och vill man släppa ut mer får man köpa utsläppsrätter. Gustav tror att de som skulle ha svårast att minska sina utsläpp, och på så sätt skulle behöva köpa utsläppsrätter, är stockholmarna. Detta trots att många bor trångt och lever i en stad med väl utbyggd kollektivtrafik.
Precis som vår förre gäst Svante Axelsson är Gustav mest stolt över den gröna skatteväxlingen som genomförts med Miljöpartiet i spetsen. Han menar att den gröna skatteväxlingen visar att höga utsläpp inte hänger samman med ekonomisk tillväxt. Även när det gäller miljöteknikinvesteringar har Gustav liknande åsikter som Svante. Han tycker det är viktigt att framförallt satsa på hemmafronten och först därefter investera utomlands. – Transition Towns är ett koncept som jag tror starkt på. Det innebär att man bygger städer som är koldioxidneutrala. Export av sådana koncept tycker jag Sverige ska satsa på, säger Gustav.
Vi försöker klämma in en sista fråga trots att vi vet att Gustav redan borde ha lämnat Café Fix för att hinna till sitt nästa möte. Han sitter dock snällt kvar och svarar engagerat och utförligt på alla frågor innan han reser sig. Han avslutar med en tänkvärdhet vad det gäller livsstilsförändringar och att vi inte ska se det som något nytt och svårt vi står inför. – Vi kommer vara tvungna att göra stora livsstilsförändringar eftersom vi inte kommer att kunna leva och resa på samma sätt utan oljan. Men detta är ingen nytt och svårt, folk har i alla tider ställt om sina liv. Vi levde på ett helt annorlunda sätt för 50 år sedan och jag tror att vi kommer leva på ett helt annorlunda sätt om ytterligare 50 år, avslutar Gustav Fridolin.
Gustavs miljöidoler:
|
Gustav i vardagen:
|
Kommentarer
Är lite kluven efter artikeln, tog för givet att jag skulle såga allt som sades när jag såg vem det var som intervjuats men tycker liksom inte riktigt det finns så mycket att såga.
Blir lite besviken, känns som rätt mycket alibi åsikter, mycket snack och lite hockey helt enkelt.
Har förresten svårt att tro att Birger Schlaug var den enda som reagerade på nedskärningarna på 90-talet. Har för mig att de flesta var var väldigt duktiga på att gnälla på allt som Calle “The godfather” Bildt gjorde för att rädda landet från fullständig ekonomisk kollaps.
Tycker annars överlag att Gustav har någorlunda vettig syn på läget men säger mest hur det ligger till och slänger ur sig några schysta alibi ideer som i alla fall inte jag blir mycket klokare på.
För att nämna några citat: Jag tror istället att man genom att organisera sig bäst uppnår förändring, Transition Towns är ett koncept som jag tror starkt på och Vi kommer vara tvungna att göra stora livsstilsförändringar eftersom vi inte kommer att kunna leva och resa på samma sätt utan oljan.
Känns lite som jaha, men är det någon som inte tycker så eller, berätta vad som ska göras för att åstadkomma det i stället.
Mats, vi är lite fundersamma över det här med “alibiåsikter” som du kallar det. Förvisso håller vi med dig om att Gustavs åsikter kanske är sådana som många uppfattar som att ALLA borde hålla med om och ställa sig bakom, men det visar ju sig gång på gång att det inte verkar vara så lätt att enas kring miljö- klimat och energifrågor. Till exempel tycker inte alla att export av konceptet Transition Towns är det vi ska satsa på utan att vi i Sverige ska satsa på småskalig export av energiteknik.
Tummen upp för Fridolin! Tanken med individuella utsläppsrätter är väldigt intressant men är det genomförbart? Hur långt har egentligen Storbritannien kommit med detta förslag och diskuteras det i svensk politik?
Alexander, vi håller med dig om att individuella utsläppsrätter är en väldigt intressant idé. Vi har för lite kunskap för att ge ett bra svar på om det är genomförbart eller ej men efter att ha kollat runt lite kan vi konstatera att det finns både starka argument för och emot. Ja-sägarna anser att individuella utsläppsrätter är ett system som gynnar låginkomsttagare som kan sälja sina utsläppsrätter och låter de som släpper ut mest växthusgaser få betala för det. Kolla in denna artikel. Nej-sägarna ser däremot systemet som svåradministrerat och anser att det stimulerar individuell konsumtion snarare än samhälleliga investeringar. Istället förespråkar flertalet Nej-sägare en höjd koldioxidskatt. Två Nej-sägare ger sin syn i denna artikel. I Storbritannien verkar de ha kommit längre i debatten än Sverige men är inte i en fas av att konkretisera ännu, kolla in artikel i brittisk tidning.
Trodde först att diskussionerna om individuella utsläppsrätter var ett skämt men nu har det börjat gå upp för mig att folk faktiskt menar allvar med den idén. Individuella utsläppsrätter åstadkommer precis ingenting som inte punktskatter på själva konsumtionen av utsläppen kan göra, (förutom byråkrati och ett övervakningssamhälle). Du får precis samma effekt som utsläppsrätter om du höjer och sänker skatterna på konsumtionen av utsläppen i motsvarande grad som förändringen i spotpriset på utsläppsrätterna. Fördelen med utsläppsrätter är alltså att du får en likvid marknad för utsläppen och därmed per automatik alltid har en optimal nivå på priset för utsläpp vilket jag antar skulle vara själva fördelen med utsläppsrätter. Då denna optimala nivå knappast kan vara speciellt svår att räkna ut kan man enkelt få precis samma effekt genom att tillåta höjning och sänkning av punktskatter på konsumtionen av utsläppen. När jag kommer och tänka på det är det i och för sig en jäkla massa byråkrati med det också men det kan inte ens komma i närheten av att ha ett system med individuella utsläppsrätter. Tror fortfarande att utsläppsrätter är en bra ide på nationell nivå men att ta detta till individnivå är att ta sig vatten över huvudet. Individuella utsläppsrätter har även nackdelen förutom att det är kostsamt att upprätthålla systemet antagligen en stor ovilja hos befolkningen då det leder till att man kan övervakas av staten med alla resor och dylikt man gör. Med tanke på vilket liv det blev när ipred infördes så är jag högst tveksam att detta skulle tas emot bra. Enda fördelen jag kan se egentligen är nog att man kan öka medvetenheten hos befolkningen om utsläppen genom att sätta en mätbar kostnad på dem.
/M
Diskussionen om individuella utsläppsrätter fortsätter. Individuella utsläppsrätter är givetvis en administrativ utmaning som kommer kosta en hel del pengar. Men det känns lite tidigt att döma ut denn idé som verkar väldigt spännande om den skulle komma att fungera. Punktbeskattning är också ett alternativ men miljöbeskattning har ju hittills inte medfört att vi förändrat vårt beteende i tillräcklig omfattning. Fördelen med beskattning är att det skulle medföra mindre byråkrati men kanske skulle vi kunna nå längre med utsläppsrätter då folk ökar sitt medvetande och får upp ögonen för hur stor deras utsläppskvot är?
Övervakningsfrågan är något man måste fundera över. Men vi ska ju komma ihåg att det mesta vi gör i samhället går att spåras via betalkort, bankuttag, övervakningskameror mm. Frågan är om ett system med individuella utsläppsrätter skulle göra någon markant skillnad? Dessutom har ju vi i Stockholm redan i dag ett trängselskattesystem som innebär att det går att spåra hur vi rör oss med bil. Detta är något som stockholmarna nu accepterat och kanske skulle man även kunna acceptera ett system med individuella utsläppsrätter. Detta är ju trots allt ett “övervakningssystem” som har som syfte att minska vårt resursutnyttjande och därmed skona miljön vilket gynnar oss alla. Men som vi tidigare skrev till Alexander känner vi att vi är lite för dåligt insatta i det här, vi får framöver försöka intervjua fler personer i frågan.
Har också svårt att inse fördelarna med individuella utsläppsrätter som inte kan lösas med skatter eller utsläppsrätter för företag. Visst är det varit bra om man ser vilka miljökonsekvenser ens inköp ger men det kan ju specificeras tydligare ändå. Som hos hamburgerkedjan Max t.ex.
Sen till integritetsfrågan tycker jag det känns mer problematiskt om alla information sparas i en databas jämfört med utspritt hos olika företag. Det är ofta samkörning av databaser som regleras och begränsa, inte informationen i sig. Transportstyrelsen tar för övrigt bort data om rörelse genom vägtullarna när avgiften betalats.
Bra synpunkter Anders! Vi gillar att hamburgerkedjan Max visar hur mycket deras produkter belastar miljön, men inte kostar en smutsig hamburgare mer? Det vill säga det verkliga utsläppet avspeglas ju ändå inte i prisbilden!
Efter att ha bevittnat miljöpartiets kongress kan jag konstatera att det finns två typer av miljöpartister. Den ena påminner rätt mycket om vänsterpartister medan den andra halvan är i grunden snarast borglig. Rentav lite brackig emellanåt, inte minst när det gäller den frostiga synen på fackföreningar. Men i botten av miljöpartister jag mött finns dessutom ett stråk av teknokratisk ingenjörstänkande. Det draget märks tydligt hos Wetterstrand, om än dolt i grönskan. Hon radar upp olika tekniska lösningar på miljö- och klimatproblem. Men ett ord saknas konsekvent i hennes anförande: Jämlikhet. Kanske är det just det som får åtskilliga välutbildade höginkomsttagare i storstäderna att dras till miljöpartiet. I Wetterstrands visioner slipper de konfronteras med sina egna höga löner och generella överkonsumtion – och slitage på miljön – som de skapar. De går fria från skuld! Jag tror att social jämlikhet, vilket innebär utjämning av inkomster, är en nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för att på allvar omgestalta samhället i ekologisk riktning. Sådant vågar Wetterstrand inte snudda vid. Jämlikhet är ingen passion hos henne. När ska hon våga utmana höginkomsttagarna, som hotar planeten?
Tack för dina synpunkter GG! Givetvis är det så att det finns en korrelation mellan stor förmögenhet och påverkan på miljön. Se bara på Västvärlden kontra utvecklingsländerna. Men att man per automatik skulle skräpa ner mer för att man får några fler tusenlappar i fickan är kanske en mindre säker samverkansfaktor.
Vi och troligtvis även Wetterstrand vill ha ett jämlikare samhälle utifrån flera aspekter så som minskad kriminalitet och rättvisefaktorn. Men att det per automatik skulle leda till minskad miljöpåverkan får stå för dig. I ett mer jämlikt samhälle som givetvis är att eftersträva ur ett samhällsperspektiv skulle många fler människor tjäna mer än vad de gör idag och därmed även påverka miljön mer enligt din teori. Fler resor etc etc men något som skulle påverka positivt är nog att alla skulle ha råd med ekologisk mat som idag många låginkomsttagare inte har råd med.