Mads Flarup anmälde sig som aktionsledare i Greenpeace 1992 i samband med debatten om förtunning av ozonlagret och användningen av freon och andra ozonförtunnande medel.
– Jag blev förbannad över att politikerna inte gjorde någonting trots att de visste att det handlade om ämnen som vi var tvungna att sluta använda för att undvika förtunning av ozonlagret, säger Mads.
Nu, nästan 20 år senare är Mads Flarup från Danmark generalsekreterare för Greenpeace Norden.
– Våra aktioner är de mest effektiva för att få spotlight på miljöproblem. Vi är på plats där problemen finns. Vissa anser att våra metoder är för tuffa men jag tror att det är just dessa människor som inte hade varit medvetna om problemen om inte våra aktioner utförts, säger Mads.

Just Greenpeace arbete med ozonförtunningen, som fick Mads att anmäla sig som aktionsledare tycker han är talande för organisationens metodik att arbeta och deras förmåga att vara med och genomföra förändring trots att många tror att det inte går. Greenpeace förde då en kampanj riktad mot industrier som hävdade att de inte kunde klara kylprocessen utan freon och att alternativa lösningar inte gick att få fram.
– Som ett svar till industrierna tog Greenpeace i samarbete med ett tyskt företag på mindre än sex månader fram ett kylskåp helt utan freoner trots att man hävdat att det varit omöjligt, berättar Mads.

Mads har alltid varit politiskt engagerad men under gymnasietiden blev han mer och mer intresserad av globala miljö- och utvecklingsfrågor. Det som driver hans engagemang är frustrationen över att samhället ofta har kunskap om orsaker till miljöproblem men trots detta inte lyckas agera i rätt riktning. Mads menar att Greenpeace roll är att uppmärksamma dessa gap mellan kunskapen och vårt agerande. Han är besviken på politikerna och hur de svenska partierna arbetar med miljöfrågorna.
– Sedan 1992 har det inte hänt speciellt mycket på politisk nivå och vi har fortfarande ingen global överenskommelse, säger Mads.
Istället anser han att den utveckling som skett till stor del ägt rum inom industrin och ute bland företagen eftersom de har förstått att det är ekonomiskt lönsamt att agera hållbart.
– Det är deras agerande som har bidragit till den förändringen som skett sedan 1992, inte politiken, säger Mads.

Vi träffar Mads på Södermalm där Greenpeace i Norden har sitt huvudkontor. Mads berättar att organisationen har 100 000 medlemmar i enbart Sverige. Medlemmarna finns i alla samhällsskikt och han tror att det är just det faktum att Greenpeace finns där problemen finns som människor har sympati för. Men visst möts han ibland av kritik för att organisationen använder allt för tuffa metoder.
– Det som är viktigt är att vi som organisation vet vad vi anser är okej och inte okej att göra mot miljön. Vi i Greenpeace måste alltid sätta en gräns men ibland går den gränsen inte på samma ställe som den existerande lagstiftningen. Det är trots allt många saker som industrin gör fullt lagligt men som vi som organisation ändå tycker är helt galet och fel för miljön. Det är då vi kontaktar industrin och tar upp frågan, säger Mads.

Det finns många aktioner som Mads är mycket stolt över och där politisk förändring uppnåtts just på grund av Greenpeace inblandning. Dock berättar han att organisationen vissa gånger genomfört aktioner som sträckt sig utanför lagen.
– För två år sedan gjorde vi en aktion på det engelska kolkraftverket Kings North då den engelska regeringen hade beslutat att Kings North skulle bli världens största kolkraftverk. Greenpeace fick ett enormt skadestånd som följd av vår aktion men i domstolen blev vi sedan frikända för att vår aktion klassats som ett ”nödvärn på naturens vägnar”. Enligt domstolen var den olagliga aktionen berättigad eftersom vi kunde påvisa vilka enorma konsekvenser utbyggnaden hade fått för klimatet, säger Mads.
Vid en annan aktion sattes en propp i kylvattenledningen på en kemisk fabrik vilket också resulterade i en rättslig process. Men eftersom Greenpeace är mycket noga med att dokumentera sitt agerande kunde organisationen visa att de inte fått gehör från den kemiska fabriken eller myndigheter då de gått den lagliga vägen. Därmed var aktionen inte straffbar.
– Grundprincipen är att vi alltid försöker lösa problemen genom dialog innan vi tar till en aktion, säger Mads bestämt.

Mads berättar att Greenpeace jobbar med flera olika områden och på olika sätt.
– Vi konfronterar de industrier som har en extremt miljöförstörande verksamhet. Men vi arbetar också på global nivå med klimatförhandlingar, Kyotoavtalet samt tillsammans med IPCC och andra stora organisationer. Dessutom arbetar vi med är simuleringsmodeller på både lokal- och global nivå, säger Mads.
Mads framhäver att Greenpeace i väldigt stor utsträckning har varit med och förändrat den allmänna uppfattningen om vad som är okej att göra och inte i flera viktiga miljöfrågor. Till exempel då Greenpeace gjorde en aktion mot Shells oljeplattformar. Han berättar att företaget under 90-talet, precis som många andra oljebolag gjorde då, ville dumpa en oljeplattform i havet då den var uttjänt. Politikerna gjorde ingenting eftersom det var så här uttjänta oljeplattformar hanterats i alla tider. Det var inte förrän Greenpeace uppmanade till en bojkott av Shells bensin som man beslutade sig för att upphöra med dumpningen av oljplattformar i havet.
– Hade inte vi fått till bojkotten och genomfört en informationskampanj hade vi inte fått en förändring av den generella uppfattningen om vad som är ”normalt” och okej att göra, säger Mads.

På frågan om vad Mads tror om klimatförändringarna och vår möjlighet att förändra utvecklingen svarar han att han ser sig mer som en optimist än pessimist. Dels för att Greenpeace har gjort en mängd simuleringar som visar på att det är möjligt att faktiskt genomföra en förändring men också av den anledningen att det är billigare att agera nu än att inte göra det. Vad gäller Sveriges och Nordens miljöarbete jämför han oss med Kina:
– I Norden är det populärt att snacka mycket om hur bra man är men sen gör man inte så mycket i praktiken. Visst har vi många saker att vara stolta över men inom många områden har vi långt kvar. Vi har en fin målsättning om var vi vill vara om 50 år men i nuläget fattar vi inte de beslut som tar oss i riktning mot målet. I Kina har man samma långsiktiga strategi men skillnaden är att man hela tiden fattar beslut om satsning på förnybar energi och energieffektivisering, säger Mads.

Mads delar ut både ris och ros. Riset ger han till EU som han tycker begått ett stort fel i att inte utnyttja potentialen i finanskrisen.
– I många andra delar av världen har man under finanskrisen satsat på grön energi för att ta sig ur krisen och använda den satsningen som en språngbräda under lågkonjunkturen men detta har man helt missat i den europeiska politiken. Det är tragiskt, säger Mads.
Rosen ger han till Al Gore som lyckas bli katalysatorer för miljörörelsen.
– Al Gore presenterade samma sak som vi pratat om under en lång tid men han hade förmågan att nå en ny kategori av människor som vi inte nått. Det var mycket imponerande, säger Mads.

Han anser att den största utmaningen för Greenpeace och världen just nu är att komma ur det depressiva tillståndet som infunnit sig efter Köpenhamnsmötet.
– Efter mötet känner nog en del att det är hopplöst och att det ändå inte går att göra någonting när inte politikerna kan komma överens. Men vi i Greenpeace tänker bevisa motsatsen och fortsätta med att inte bara se problemen utan också handla konkret och vara en pain in the ass för de som gör saker som utgör allvarliga hot för miljön, avslutar Mads.

Karin Adalberth. (Foto: Nichlas Köhler)

Karin har en gedigen erfarenhet i branschen med en doktorsexamen i byggnadsfysik, eget företag inom passivhusbyggande och har även skrivit ett flertal böcker om energieffektivt byggande.
– Att inte utnyttja mina kunskaper inom energieffektivt byggande i vårt hus hade rentav varit tjänstefel, säger Karin.
År 2009 blev Villa Åkarp utanför Malmö färdigt men vägen dit var allt annat än enkel. Eftersom Plusenergihus är något nytt ville till en början ingen utav Sveriges 50 småhusföretag delta i projektet. Karin intygar att byggbranschen inom många områden är konservativ och många skräms helt enkelt av att bygga energieffektivt. Det faktum att Karin är kvinna tror hon inte heller underlättade och under byggandet av Villa Åkarp hände det att hon upplevde att hennes trovärdighet och kompetens ifrågasattes. Att ett energisnålt hus ställer högre krav på att allting faktiskt byggs rätt gjorde att det krävdes extra kontroller av entreprenörerna för att uppnå den kvalitet som krävs.
– Jag tror alla entreprenörer utan undantag har gjort minst ett fel var, säger Karin.

Anledningen till att det ställs högre krav på energisnåla hus är att det är oerhört viktigt att byggnaden är lufttät. För att komma ner i den låga årliga värmeförbrukningen som Villa Åkarp har, på 3 000 kWh måste klimatskalet vara mycket lufttätt och det krävs att man återvinner värme ur frånluften. För värmeproduktion använder Villa Åkarp solfångare under sommarhalvåret, dessa täcker mer än halva värmebehovet.  Under årets kallare månader måste dock värmebehovet kompletteras med värme som produceras i en pelletspanna. Förutom att Villa Åkarp täcker en del av sitt el- och värmebehov med solceller och solfångare, har huset stort fokus på värmeåtervinning. En lite speciell anordning som bidrar till att tillvarata värme är en värmeväxlare som förvärmer det inkommande kallvattnet med utgående avloppsvatten.
– Systemet är åtta meter långt och för att få plats inomhus var det nödvändigt att placera det under vardagsrumsgolvet, säger Karin.

Kostar då det energiöverskott som ett Plusenergihus genererar mer än vad det smakar? Givetvis kostar ett Plusenergihus mer än konventionella hus i dagsläget, för Villa Åkarp är merkostnaden 12 %. I kronor och ören innebär det 800 000 kr, av detta finansieras 200 000 kr av solcellsbidrag.
– Om vi byggt ett vanligt hus hade vi nog haft en driftkostnad på 20 000 kronor per år om elpriset ligger på 1 kr/kWh. Detta ger en återbetalningstid på 30 år. Om elpriset hamnar på 2 kr/kWh blir återbetalningstiden 15 år. För ett hus som ska stå i femtio till hundra år tycker jag det är överkomligt, säger Karin.
Hon spekulerar även över andra faktorer som skulle kunna minska återbetalningstiden. Exempelvis skulle återbetalningstiden för Villa Åkarps solceller minska med fem år om man i Sverige skulle få en marknadsmässig kompensation för den el som levereras till nätet från Villa Åkarp.

Karins intresse för energieffektivt byggande tror hon dels kommer från hennes tid på Lunds tekniska högskola där hon blev inspirerad av den välkände professorn Arne Elmroth. Den andra faktorn som påverkat henne starkt är det växande miljöhoten som världen står inför. Anledningen till att det går så trögt inom bostadssektorn och att så få vågar bygga energieffektivt tror hon beror på att det är väldigt bekvämt att bygga så som man alltid gjort.
– Det behövs helt enkelt fler personer som vågar bygga på ett annat sätt än det konventionella, både modiga beställare och entreprenörer, säger Karin.
Hon tror att det kommer gå mindre trögt i och med det EU-beslut om att alla nya offentliga byggnader ska vara ”Nearly Zero Buidlings” från och med 2019. Från 2021 ska det även gälla all övrig nybyggnation.

För sitt arbete med att driva utvecklingen inom energieffektivt byggande har Karin fått flera prestigefyllda utmärkelser. Bland annat blev hon utnämnd till Årets Miljöprofil 2010 samt fick motta priset Byggstenen 2010.
– Det är ett kvitto på att branschen äntligen fått upp ögonen för energieffektivt byggande, säger Karin.
Men hon har också haft flera besökare som uttrycker förvåning över att huset faktiskt fungerar.
– Många verkar bli överraskade att huset verkligen fungerar, vilket alltid har varit självklart för mig, säger Karin.
Den finaste komplimangen hon fått var från en branschkollega som efter en rundvandring i huset tyckte att det egentligen inte var några ”märkvärdigheter”.

Karin Adalberth hoppas på fler intressanta projekt inom energieffektivt byggande.
– Jag vill ta det ytterligare ett steg längre. Min dröm är att bygga ett energiauktoritärt område, det vill säga ett område där alla ledningar med omvärlden är klippta och man har ett helt eget energisystem, säger Karin.

”Utshoppad? Dags att tänka nytt? Sänka arbetstiden, konsumera mindre och leva mer… Lämna voodooekonomin och tillväxtsamhället och ta steget in i utvecklingssamhälle och medvetenskap”. Så lyder rubriken på Birger Schlaugs blogg där han flitigt vädrar sina åsikter. Han anser sig själv vara ”utshoppad” och är övertygad om att fler inom en snar framtid kommer inse att det finns mer att leva för än att köpa nya grejer.
– Vi lever under stark mediapåverkan som bidrar till de normer vi har i samhället. Enligt media är det idag konsumtion som ger oss välbefinnande och vi lever under en ständig stress att uppgradera oss till det senaste, säger Birger.
Han anser att enda steget i rätt riktning är en sänkt arbetstid vilket får följden att människor får mindre pengar att shoppa för och mer tid att skaffa sig ett rikare liv.

Sedan Birger lämnade politiken år 2001 är han involverad i en rad olika projekt. Något han brinner starkt för är Elin Wägnersällskapet för vilka han åker runt och föreläser. Wägners bok Väckarklockan läste Birger på 70-talet och detta blev inkörsporten för miljö- och samhällsengagemanget.
– Jag skulle ut och resa och fick i sista minuten tag i en lagom tjock bok. Det råkade vara Väckarklockan och hela min världsbild förändrades någonstans mellan Södertälje och Flen, säger Birger.
Väckarklockan kom ut redan 1941 och tog upp vad välfärd och välstånd var och hur människan i allt större utsträckning roffar åt sig av våra naturresurser och hur produkter skulle få en allt kortare livstid för att företagen hela tiden skulle öka sin omsättning. När boken kom blev den idiotförklarad, men nu är vi där menar Birger.

Birger är skarpt kritisk till tillväxtfenomenet och refererar till det som voodooekonomi. På sin blogg sätter han fingret på koldioxidutsläpp kontra tillväxt samt problematiken i hur vi mäter tillväxt. ”… Skulle jag och Göran Persson åka bil till varandra och diska varandras diskar – och ta betalt av varandra – skulle tillväxten öka med både summan för lönen och summan för vad bensinen och etanolen kostar. Att koldioxidutsläppen skulle öka påverkar inte tillväxten. Skulle vi däremot krocka med Anders Borgs bil så att skador uppstår på den så blir det nya plus för tillväxten.”
– Man brukar prata om en optimal tillväxt på fyra procent per år. Det låter ”lite” men innebär faktiskt en fördubbling av ekonomin på 18 år. Orimlig på sikt, säger Birger.
Den diskussion som tidigare har funnits i Sverige kring tillväxt saknar Birger i årets valrörelse. I Tyskland, Frankrike och England diskuteras frågan men i Sverige tycker han att fokus ligger på att få ytterligare en eller två hundralappar i plånboken varje månad. Till nästa valrörelse arbetar Birger tillsammans med bland annat Anders Wijkman med att återinföra debatten om tillväxt.

Men är inte grön tillväxt bra?
– Grön tillväxt är ett felaktigt och flummigt begrepp, istället borde vi prata om grön ekonomi. Tillväxt bygger på att vi förbrukar mer än vad våra ekologiska resurser tillåter. En grön ekonomi där vi bygger järnvägar istället för vägar är bra men inte om vi bygger båda, säger Birger.
Birger är kritisk till Maud Olofsson som pratar om att vi ska börja köra hybridbilar, men för att få tillväxt måste vi bygga både hybrid och vanliga bilar eftersom det är oljan som genererar mer jobb och tillväxt.

På frågan om Birger anser sig vara pessimistisk eller optimistisk inför pågående klimatförändringar svarar han kluvet.
– Två-graders målet är kört och det var det redan innan Köpenhamn. Detta på grund av att politiker och forskare inte förstår sig på varandra. Det politiska systemet är oerhört segt, säger Birger.
Ett steg som Birger tror är en förutsättning för att vi inom EU ska kunna reducera våra utsläpp är en gemensam koldioxidskatt.
– Vi hade en chans att införa en miniminivå på koldioxidskatten inom EU men Sverige med Göran Persson i spetsen satte stopp för detta då man röstade emot detta EU-förslag, säger Birger.
Men på det stora hela säger sig Birger vara optimistisk till framtiden och vår förmåga att hantera miljöfrågan. Dock tror han att det finns en risk att om vi inte får stopp på den miljöförändring som sker kan vi hamna i en så eländig situation att vi inte har råd med demokrati och desperat ropar efter en stark ledare.
– En slags grön diktatur som ger oss koldioxidkonton och fattar andra överstatliga beslut, säger Birger.

I Birgers vision om ett hållbart samhälle står teknikutveckling högt på dagordningen. Redan för många år sedan tog han upp ett förslag om att använda zeppelinare för godstransporter men blev nästan utskrattad. Nu forskas det på användning av zeppelinare för att minska koldioxidutsläppen inom transportsektorn. Men tekniken med höghastighetståg är han tveksam till.
– I grunden är jag positiv till ökad spårburen trafik men det satsas enorma pengar på en teknik som troligtvis kommer vara mossig då systemet tas i drift. Istället borde vi satsa på att bygga fler spår och hålla tågtiderna, säger Birger.
Ett hett ämne för alla Stockholmare är Förbifart Stockholms vara eller icke vara. Birger säger att han förstår hur man han resonerat kring förbifarten, men han oroas av Naturvårdsverkets rapport som visar på ökade utsläpp om förbifarten byggs. Dessutom blir han upprörd över antagandet att vårt nuvarande beteende vad det gäller transporter kommer fortsätta som hittills.
– Det är förvånande att man förutsätter att människor kommer vilja fortsätta att sitta i en bil flera timmar per dag. Jag tror att de flesta kommer vilja göra annat med sin tid. Åker man kollektivt kan man göra annat med den tiden, kanske till och med att jobba och ta betalt för det, säger Birger.

Birger har länge varit aktiv i miljörörelsen och något han känner stolthet över är den attitydförändring han varit delaktig i att genomföra. Ett exempel är förslaget om restriktioner vad gäller klorblekning av pappersmassa. Branschen skrattade åt honom och ifrågasatte varför man skulle gå tillbaka till stenåldern. Idag är det just de låga klorhalterna i vårt papper som den svenska pappersindustrin stoltserar med. På samma sätt blev han ifrågasatt av LRF när han på 80-talet sa att vi skulle ha ekologisk mjölk om tio till femton år. Även de ansåg att det var att gå tillbaka till stenåldern.
– Det har varit kul att ha varit med i en process som faktiskt har ändrat vårt beteende och normen för hur någonting ska vara. Jag hoppas på fler attitydförändringar av den här sorten. Men för att åstadkomma det krävs en ökad medvetenskap som gör att vi ifrågasätter och förändrar våra nuvarande normer säger Birger.

Andreas och Linda ville bygga ett energisnålt hus utan att göra avkall på komforten och då var det passivhus som gällde. Termen passivhus kan låta diffus men innebär egentligen bara att det är ett lågenergihus som är välisolerat och som till stor del värms upp genom den energi som redan finns i huset. Kraven som ställs för ett passivhus gäller den köpta energin som inte får överstiga en viss gräns beroende på var man bor i Sverige. Dessutom ställs krav på effektbehov, ljud och termisk komfort. Energiprestandan, det vill säga hur mycket energi en byggnad använder är betydligt lägre för passivhus än de krav som Boverkets Byggregler ställer.

Varken Andreas eller Linda hade någon erfarenhet av byggande tidigare men de fick mycket hjälp av Andreas pappa som arbetar inom byggbranschen. Med facit i hand var det mer jobb än vad de hade trott. Till stor del berodde det på att inte så många i byggbranschen har koll på vad som krävs för att bygga ett passivhus.
– Vi fick springa och kolla entreprenörerna hela tiden och ofta fick de göra om. Om man bygger passivhus måste man vara extremt noga så att allt blir tätt, säger Andreas.

Det finns många myter kring passivhus och kanske är det en förklaring till varför så få vågar bygga.  De vanligaste myterna är att det är mörkt och grått inomhus och att det är lågt i tak. Dessutom har en myt sedan 70-talet levt kvar, nämligen att ett hus inte får vara för välisolerat utan att det måste andas.
– Detta stämmer inte alls utan var enbart något som var aktuellt innan man fick effektiv från- och tilluftsventilation, säger Andreas.
Myten om att passivhus skulle kännas mörka gäller definitivt inte för Andreas och Lindas hus, snarare tycker vi det upplevs tvärtom. Huset har dessutom vinklade väggar intill fönstren för att ytterligare öka ljusinsläppet. På det stora hela ser passivhus Granbäck ut som nästan vilket nybyggt hus som helst. Den stora skillnaden mellan ett passivhus och ett vanligt hus är att man under byggprocessen måste vara mycket mer noga med passivhus, det ska vara helt tätt utan läckage. Annars är det inte så mycket som skiljer mer än att väggarna är tjocka, ungefär en halv meter, fönstren är 3-glas, ventilation med värmeåtervinning och något mindre fönster i norrläge. Dessutom finns det i samtliga passivhus en tambur så att den kalla luften utifrån inte sprids i hela huset. Egentligen spelar inte hushållselen någon roll för att uppnå passivhusstandard men trots det är i princip all belysning i passivhus Granbäck LED-belysning. De innebär en betydande elbesparing i form av lägre effekt och lång livslängd, ca 50 000 timmar. Som uppvärmningsform har Linda och Andreas valt värmepump men var inne på både vindkraft och och solceller men det var för dyrt. De har dock installerat solfångare som värmer upp deras varmvatten.
– Passivhus handlar om att tänka till och ha en helhetssyn, säger Andreas.

Förutom det faktum att få hustillverkare erbjuder passivhus samt de myter som finns tror Andreas att kostnaden är en annan faktor som bidrar till att många drar sig för att bygga passivhus.
– Generellt sätt brukar man räkna med 5-6 % högre kostnad att bygga ett passivhus i jämförelse med konventionellt byggande. Men man måste också komma ihåg att energikostnaden för vårt hus beräknas bli 35 % lägre med dagens elpriser och stiger energipriserna kan ett passivhus bli ännu mer ekonomist motiverat än vad det är idag, säger Andreas.
Det är också fullt förståeligt om Linda och Andreas investeringskostnader är lite högre än de flesta andras eftersom deras passivhus har en hel del tekniska installationer. För den teknikintresserade Andreas är huset ett paradis och han verkar hitta små fiffiga lösningar på precis allt. Efter att ha använt en elmätare på all deras elektronik åkte centraldammsugaren ut och in kom en häftig automatisk dammsugare. Den drar mycket lite energi och städar dessutom när familjen inte är hemma berättar Andreas. Han har också installerat en slags centralstyrd elövervakning.
– När vi lämnar huset och larmar på stängs alla elapparater av. När vi ska gå och lägga oss har vi en fjärrkontroll där vi kan ställa in vilka lampor som ska tändas eller släckas. Jättekul för en tekniknörd som mig och sparar dessutom på både miljön och plånboken, säger Andreas.
Han avslöjar också att hans nästa steg är att via telefonen kunna följa energianvändingen i huset i realtid.

Andreas och Linda har jobbat hårt med sitt hus men har fortfarande några bitar kvar som ska göras innan huset kan räknas som ”helt färdigt”. De har också haft mycket besökare och de blev förvånade att så många utländska besökare och ambassader ville komma och se hur ett passivhus ser ut. Men enligt paret så har de svenska besökarna varit lätträknade.
– Jag tycker det är märkligt att svenska politiker och kommuner inte vill lära sig mer om energisnålt byggande eftersom det är något som är politiskt uttalat att vi i Sverige ska satsa på, säger Andreas.
Det hårda arbetet och all uppståndelse har gjort att de nog behöver ta det lite lugnt ett tag framåt men längre fram hoppas Andreas kunna bygga fler passivhus.

Sverige ligger långt efter i passivhusbyggandet jämfört med exempelvis Tyskland. Men både Andreas och Linda tror att mycket kommer att hända i Sverige inom några år på grund av det nya EU direktivet, Energy Performance Directive. Det innebär att nyproduktion av kommunala fastigheter ska vara ”Nearly Zero Buidlings” från 2018 och från 2020 gäller det nyproduktion av alla byggnader. Nu återstår bara för Boverket att översätta vad “nästan nollenergihus” egentligen innebär.
– Enligt mig innebär det att vi 2020 ställer krav på endast passivhus, säger Andreas.
Andreas tror att för att passivhus ska kunna slå igenom måste det uppmärksammas att det inte handlar om att göra avkall på komforten. Det handlar bara om att se helheten och bygga smartare hus.
– Vissa människor väljer att skruva ner temperaturen för att spara värme och el, detta tror inte jag på. Vi människor vill inte göra avkall på komforten trots att vi vill spara både på miljön och pengarna, då är det passivhus som gäller, säger Andreas bestämt.

Företaget O2s affärsidé är att bygga, äga och sälja vindkraft. Linda menar att O2 fyller två viktiga funktioner. Dels kan de kompromisslöst driva miljöfrågan eftersom man har hela sin verksamhet inom förnyelsebar energi och inte likt de större energibolagen som står med ett ben inom fossilbränslebaserad elproduktion. Dessutom erbjuder O2 nya affärsmodeller och ägandeformer så att ägandet av Sveriges elproduktion sprids och ger konsumenten möjlighet att på sätt kan slippa ”elpriskarusellen”.

– Vi ger privatpersoner, företag och kommuner el som garanterat är förnybar. Enda sättet att verkligen putta bort kolet på marginalen och konsumera grön el på riktigt är att investera i förnybar energi. Andelsägd vindkraft är för privatpersoner en väldigt bra möjlighet om man vill vara säker på att sin el verkligen är grön och gör skillnad, säger Linda.

Ett hårt slag mot acceptansen och utbyggnaden av vindkraften i Sverige är Skatteverkets nytolkning av en lag från 1928. Lagen innebär att om man tillhandahåller en vara eller tjänst till ett pris som är lägre än marknadspriset så ska man beskattas för mellanskillnaden om det lägre priset inte är affärsmässigt motiverat.
– Detta är verkligen heltokigt eftersom privatpersoner som är andelsägare faktiskt betalar ett marknadspris. De betalar ett marknadspris för sin investering i vindkraftsverket och de betalar även marknadspriser för underhåll och drift av vindkraftsverket. Det finns inga rabatter eller subventioner i något led, det är bara en annan affärsmodell och en annan marknad än den traditionella elmarknaden, säger Linda.

Det är alltså enbart privatpersoner som drabbas av Skatteverkets nytolkning.  Företag, kommuner och bostadsrättsföreningar är inte berörda. I snitt hostar varje andelsägare upp med 70 000 kronor för bara investeringen och betalar i dagsläget ett elpris på 16 öre/kWh. Detta är inga småsummor och Linda tycker det är förödande att det drabbar just privatpersoner.
– Det har visat sig i Tyskland och Danmark att acceptansen för vindkraft och förnyelsebar energi överhuvudtaget ökar om man som privatperson är delaktig i utbyggnaden, säger Linda.
Med tanke på att Sverige har uttalade mål om en expansion av vindkraften ligger det i politikernas intresse att lösa situationen. Det som nu måste till är en lagändring och politikerna har inte lyckats enas om detta under de senaste två åren. Oppositionen samt centerpartiet är de enda som har lagt fram konkreta förslag för att lösa den Kafka-liknande situationen.

Linda Magnusson har arbetat på O2 sedan 2006 men intresset för vindkraft började gro redan 1989 då hon under gymnasiet skrev sitt specialarbete om vindkraft. Då fanns det bara två vindkraftverk i hela Sverige, så en hel del har hänt sedan dess. Men fortfarande finns mycket att göra och Linda ser en potential på 30 TWh i landet.
– Jag brinner för vindkraften eftersom vi i Sverige har en stor potential och ligger ganska långt efter. Men givetvis måste vi satsa på all förnybar energi, det är den enda vägen framåt, säger Linda.

Vindkraft är ett bra miljöval men enligt Linda också fördelaktigt ur ett ekonomiskt perspektiv. Den totala kostnaden för vindkraft är exempelvis lika hög eller lägre än kärnkraft som av många förespråkas som ett kostnadseffektivt sätt att producera el. Linda berättar att det tyvärr har figurerat felaktiga siffror i bland annat en nyutgiven rapport från Elforsk där man jämförde kostnader för elproduktion. Kärnkraften uppgavs vara väldigt billig, men det nämndes inte  att siffrorna baseras på budgetkalkylen som gjordes för det finska kärnkraftverket Olkiluoto som nu byggs. Med facit i hand så vet vi att den budgeten inte var speciellt bra och kostnaderna är i nuläget mer än dubbelt så höga. Dessutom ingår inga kostnader för kommande generationer överhuvudtaget.
– Om neandertalarna hade byggt kärnkraft hade vi fortfarande fått ta hand om deras kärnkraftsavfall, säger Linda.

Elmopedturnéns sista stopp efter tio dagars resa är Vasaparken i Stockholm där vi fångar Pär Holmgren för en intervju innan han ska köra de sista milen hem till Uppsala.
– Det roligaste med resan har dels varit att få arbeta med de andra i turnégänget men också själva resandet har varit fantastiskt, säger Pär.
Pär berättar att elmoppen är helt tyst och det blir därför en naturupplevelse som inte går att jämföra med något annat. För några dagar sedan var dock den härliga tystnaden nära att ställa till problem då Staffan höll på att krocka med två rådjur som varken såg eller hörde när han kom körandes. Förutom att elmopeden bidrar till en bättre miljö är den även ett ekonomiskt fördelaktigt alternativ. Själva elmopeden kostar ungefär 25 000 kronor och är visserligen dyrare än en vanlig moped men driftkostnaden är lägre, ungefär en till två kronor för en laddning som räcker sju till åtta mil. I och med att man behöver ladda mopeden med jämna mellanrum måste man planera sitt resande lite bättre men Pär menar att detta sällan är ett problem eftersom mopeden oftast används i stadstrafiken för kortare sträckor.

– Elmopeden ska inte vara ett alternativ till cykeln, utan ersätta bilen. Många ensamstående skulle säkert klara sig med en bra moped och större familjer som idag har två bilar skulle nog i många fall klara sig bra med att byta ut den ena bilen mot en elmoped, säger Pär.
Med turnén vill Pär uppmärksamma oss på att det redan finns många miljövänliga alternativ som elmopeden. Han tycker att alltför många sitter och väntar på en slutgiltig lösning istället för att nyttja de möjligheter som redan finns idag. Vissa omställningar är dyrare medan andra är billigare än det vi idag använder så ur både ett privatekonomiskt  och samhällsekonomiskt perspektiv går det jämnt ut menar Pär.

Pär Holmgren är för de flesta ett välkänt ansikte då han tidigare visade vädret i TV-rutan. De senaste åren har han arbetat mycket med att förmedla klimatproblematiken. Flera böcker har getts ut och Pär har rest landet runt med sina klimatföredrag och även hunnit med några blogginlägg på Growyn. I sin nuvarande roll blir det en hel del resande i hela landet och eftersom Pär har bestämt sig för att inte använda flyget inrikes så blir det många timmar på tåg.
– Jag har helt enkelt bestämt mig och detta innebär såklart att resandet tar längre tid många gånger.  Jag tror alla kan göra liknande val för att minska sina utsläpp. Inom vart och ett av de tre stora utsläppsområdena ”biffen”, bostaden och bilen kan alla enkelt minska utsläpp genom att till exempel äta mer vegetariskt och resa mer miljövänligt säger Pär.

Under sitt arbete har Pär insett att vi fortfarande inte har förstått allvaret med klimatförändringen. Detta blev han än en gång påmind om under helgen då mopedturnén gjorde ett stopp på Sergels torg samtidigt som Stockholm Marathon pågick.
– Det är härligt att se att det är så många människor som engagerar sig i sin egen hälsa och hejar på löparna men det är också en besvikelse att man inte ser samma engagemang när det gäller vår planets hälsa, säger Pär.
Han anser att det är nödvändigt att fortsätta att informera om klimatproblematiken eftersom folk inte gör medvetna val förrän de verkligen förstår problemet. Pär kommer därför fortsätta föreläsa och det kommer även bli mer resande med elmopeden. Nästa resa planeras redan.
– 2011 hoppas vi kunna göra en elmopedturné genom hela Sverige, från Haparanda till Ystad, avslutar Pär.
Att resa med elmoped verkar utan tvekan ge en helt ny typ av naturupplevelse och det är inte utan att vi blir sugna på att göra en road trip med elmoped i sommar.

Boken Plan B 4.0 är unik. Få andra böcker inom miljöområdet ger en så heltäckande bild av världens miljöproblem samtidigt som läsaren blir matad med en rejäl portion hopp om att vi faktiskt kan ta oss ur vår nuvarande situation om vi bara bestämmer oss. Lester sticker ut från mängden genom att hela tiden se lösningarna och ge konkreta förslag på hur vi kan komma tillrätta med problemen. Han verkar vara en obotlig optimist.
– Jag förlorar aldrig hoppet fullt ut. Någon sa en gång att det är för sent att vara pessimist. Det har vi inte tid till, säger Lester.
I Plan B 4.0 presenteras fyra huvudsakliga problemområden: en okontrollerad befolkningstillväxt, allt för höga växthusgasutsläpp, utbredd fattigdom och att jordens ekologiska system hamnat ur balans med bland annat jorderosion som följd. Lester poängterar att det inte räcker med att lösa ett av problemen för att på lång sikt säkra civilisationens överlevnad, vi måste lösa alla på en gång och det måste ske nu.
– Vi måste agera på samma sätt som bilindustrin gjorde under andra världskriget då man under några få månader kunde ställa om från bilproduktion till vapenproduktion. För att klara av våra problem måste vi mobilisera lika snabbt som om vi var i krig, säger Lester.
Men tar det då inte väldigt lång tid att ställa om och till exempel stänga ner alla kolkondenskraftverk?
– Vet ni hur lång tid det tar att bygga en vindkraftspark? 12 månader! Det är bara att stänga ner kolkraften, det finns inga ursäkter för att inte göra det, säger Lester Brown.

Lester Brown

Det var under Lesters uppväxt på den amerikanska landsbygden som intresset för miljöfrågor uppstod. Han bodde även under en period i Indien och fick då själv se problem relaterade till jordbruk och överbefolkning på nära håll. Med sina 76 år på nacken, sin ödmjuka stil, kunnighet och iklädd gympaskor till kostymen sätter han definitivt avtryck. Som utbildad agronom, grundare av World Watch Institute och Earth Policy Institute samt med ett gäng böcker i bagaget har Lester skaffat sig en minst sagt gedigen kunskap inom globala miljöfrågor. Han har övervägt att ge sig in i politiken men anser att han gör störst nytta i sin nuvarande roll.
– Som framgångsrik politiker blir man överhuvud för enbart ett av 192 länder. Dessutom måste man som politiker kompromissa, det är inte jag speciellt bra på, säger Lester.

I boken Plan B läggs stor vikt vid vårt överutnyttjande av resurser, framför allt vatten. I nuläget pumpar vi upp vatten från underjordiska vattendepåer i en snabbare takt än de fylls på. Vi har hamnat i vad Lester kallar för en food bubble economy där vi lever på tillgångar som inte är hållbara. Man kan se det som att vi lever på resurser som ägs av kommande generationer.
– Bubblan kommer spricka då matproduktionen till slut begränsas av vattendepåernas påfyllningstakt. Jag tror att Peak Oil och Peak Water inträffar samtidigt. Den stora skillnaden är att vi har alternativ till oljan, men vilket är alternativet till vatten, ifrågasätter Lester.

Lester anser att tillgången på mat utgör en mycket svag länk i vårt samhälle. Boken Who will feed China? som kom ut 1995 och tog upp problematiken med en kraftigt ökande population och ett jordbruk som inte kunde mätta alla munnar innebar att Lester Brown blev nästintill omåttligt uppmärksammad i Kina. Boken rörde om ordentligt i grytan och resulterade i att Kina strukturerade om hela sin jordbrukspolitik.
– Jag är mycket stolt över boken och att den bidrog till en positiv förändring i Kina. Jag är även stolt över den strategi som jag 1965 tog fram för Indiens jordbruk. Regeringen antog mitt förslag vilket resulterade i att Indien dubblerade sin skörd av vete på bara sju år. Inget annat land har varken före eller efter kunnat göra detsamma, säger Lester.
Brown berättar om hur vi måste börja se på länders säkerhet ur ett nytt perspektiv.
– Maten är den svaga länken i vårt samhälle. I nuläget ser vi det som att det största hotet kommer från terror, krig och liknande. Vi måste inse att vårt nuvarande försörjningssystem av mat är en allvarlig säkerhetsrisk för ett samhälle, säger han.

En av alla Lesters lösningar för att minska miljöförstöringen är att genomföra en skatteväxling. Han menar att ett skatteskifte är det enda alternativet som får marknaden att avspegla verkligheten. Han anser att individuella utsläppsrätter förvisso är en möjlighet, men inte ett bra och effektivt alternativ.
– Man måste sänka inkomstskatten och samtidigt höja skatten på resurser. På så vis försvinner inga skatteintäkter. Systemet kostar inte så mycket utan omfördelar bara skatteintäkterna och gör att vi minskar användandet av fossila bränslen, säger Lester.

Lester ser Sverige som en förebild inom flera miljörelaterade områden. Men gällande etanolen tycker han att svenskarna satsat fel.
– Jag anser att biologiskt framställda bränslen är ineffektiva. På samma mark som man odlar majs för etanolframställning skulle man kunna bygga vindkraft och framställa långt mycket mer elenergi. Jag tror definitivt på en expansion av eldriven kommunikation, både vad det gäller biltransporter och spårburen trafik, säger Lester.

Vindkraften ligger Lester Brown varmt om hjärtat och han relaterar gång på gång till vindkraftens potential för att eliminera oljerelaterade utsläpp. Ett exempel på vindkraftens möjligheter är Kina som har fördubblat sin vindkraftskapacitet fem år i rad.
– Att till och med oljebolagen i Texas nu investerar i vind- och solenergi är tydligt tecken på att oljetiden verkligen är över, avslutar Lester Brown.
Kanske tyder det även på att tiden för Business as usual är över och att vi nu är redo för att på allvar ta itu med Plan B?

Nyckelbegreppet inom Peak Oil är depletion of remaining reserves. Kjell Aleklett förklarar detta uttryck som att vi bara kan utvinna en viss procent av de fossila reserver vi har lagrade i jordskorpan. I Nordsjön kan vi ta tillvara på  6 % av fyndigheterna varje år.
– Det kan jämföras med att man har en miljon på bankkontot men bara kan nyttja 6 % av reserverna varje år. Utvinningen av olja fungerar inte som en vattenkran som man kan vrida på max. Hur oljan flyter genom berggrunden är istället beroende av viskositet, densitet och tryck.  Är man verkligen rik om man varje år bara kan nyttja 60 000 kronor av sin miljon på banken? säger Kjell.

Så det är alltså depletion of remaining reserves som styr hur mycket vi kan utvinna varje år och Peak Oil står för tidpunkten när vi nått vår maximala oljeutvinning. Efter att man nått tidpunkten för Peak Oil kommer utvinningen bara att minska informerar Kjell oss om. Många aktörer inom området förutspår att Peak Oil kommer inträffa kring 2030, vilket Kjell tror beror på ekonomiska intressen och att man inte vill skapa oro på oljemarknaden. Däremot att IPCC i sina scenarier förutspår att Peak Oil kommer att inträffa allt från år 2020 till 2100 menar han beror på okunskap.
– Vissa av deras scenarier förutspår utsläpp som inte ens är fysiskt möjliga, vi har helt enkelt inte så mycket fossila bränslen i marken, säger Kjell.
Behöver vi då inte oroa oss för klimatförändringen?
– Jo, klimatförändringarna oroar mig. Jag tror också att vi kan få allvarliga konsekvenser om jordens medeltemperatur stiger med mer än två grader. Men det är framför allt kolet som vi ska se upp för, säger Kjell. Just nu är han fullt sysselsatt med sin forskning om när Peak Coal kommer att inträffa. Han är dock redan nu på det klara med att innan 2050 kommer alla fossila bränslen att ha nått sin peak.

Kjell anser att användning av kol är det som kommer påverka klimatförändringarna mest. Han tycker inte man kan se kolutvinningen som ett globalt problem utan ett problem för sex länder, nämligen USA, Ryssland, Kina, Australien, Indien och Sydafrika som står för världens stora reserver.
– Hade detta varit narkotika hade man straffat både användarna och de som producerar. I nuläget straffar vi bara de som använder kol. Produktionen är helt befriad från straff, vilket är galet, säger professor Aleklett.

Står vi inför ett nytt världskrig då de fossila bränslena inte kan tillgodose våra behov?
– Jag tror inte det kommer bli en väpnad konflikt. Däremot har Ryssland en viktig roll när det gäller vår framtida energiförsörjning. Rent energimässigt borde vi försöka få med Ryssland i EU, säger Kjell.
Han tror att en intressekonflikt kan uppstå mellan Kina och Europa angående vem som ska få ta del av den ryska naturgasen.
– Kina är det enda land som har fattat det här med att säkra sin framtida energitillförsel. Över hela världen ser man idag att Kina köper upp rättigheter att få utvinna fossila bränslen, säger Kjell.

I Sverige hör man ofta att vi inte är så oljeberoende eftersom vi mer och mer har gått ifrån oljeuppvärmda fastigheter. Men Kjell hävdar motsatsen.
– Vi är snarare mer oljeberoende än någonsin. Vad det gäller transportsidan som är vår största utsläppskälla från olja har vi sedan 70-talet ökat vår oljeanvändning med cirka 100 %, säger Kjell.
Trots detta tror han inte att vi kan klara oss utan bilen. Om medel-Svensson ska förflytta sig 100 km så använder han 82 km bil, 9 km buss, 7 km tåg och 2 km flyg.
– Det är ju olja så att det knakar om det! En fördubbling av tågtrafiken skulle ta bort några procent från bil och några från flyg men det ger ingen totallösning, menar Kjell.
Han sätter sitt förtroende till ungdomen som han hoppas kan utveckla nya tekniker och nya bränslen så att bilanvändandet kan ske på ett mer miljövänligt sätt. I sin roll som professor i fysik vid Uppsala Universitet ser han möjligheten att utbilda ungdomar inom området och Kjell har redan varit med och utvecklat ett flertal kurser inom energisystem och energiteknik.

Utöver teknikutveckling ser han det som en nödvändighet att komma till rätta med vår globala befolkningsökning. För att kunna bromsa klimatförändringen anser han att varje kvinna max bör föda två barn, vilket går rakt emot svensk politik där man får extra bidrag för det tredje barnet.
– Vi måste börja utbilda män och kvinnor så att de förstår sambandet mellan klimatförändringen och ett högt barnafödande, menar Kjell. Aleklett punktar upp tre essensiella faktorer för att vi människor ska klara oss: få mat tre gånger per dag, ha en bostad och givande sociala relationer.
– Resten är “just killing the time in between”.
Och hur ska vi då slå död på tiden emellan?
Jag föreslår att vi anammar det gamla uttrycket från romartiden ”Mer bröd och skådespel åt folket”. Kultur är en energisnål aktivitet och därför borde vi göra en kultursatsning, säger Kjell.

Intervjutiden är slut och Kjell ska hem och äta middag. Precis som Anders Wijkman kommer han in på hur starkt oljeberoende vår livsmedelsproduktion är. I Sverige går det åt fem andelar olja för varje energienhet mat berättar han.
– Som jag brukar säga: Smaklig oljig måltid, avslutar professor Aleklett.

Vi träffar Anders Wijkman hemma på Östermalm. Efter tio år i Europaparlamentet är han nu åter tillbaka i Stockholm. – Nu är jag en fri man. Jag har lagt av med partipolitiken som jag nog egentligen passar dåligt för, säger han. Anders är nämligen svår att placera in i ett höger eller vänsterfack eftersom han har en stark känsla för solidaritet men också har en stor tro på individen och valfriheten. – Men jag är av den enkla uppfattningen att det här med att värna om naturen, miljön och ekosystemet inte borde vara en höger eller vänsterfråga. Det är naturvetenskap och fysik. Vi behöver alla stå på samma golv, oavsett partitillhörighet, säger Anders.

Han är starkt kritiskt till hur dagens ekonomiska system ser ut. – Det är helt knäppt. Vi har en ekonomisk modell där allt som händer i miljön talas om som ”externa effekter”. Hur kan man kalla det som är själva basen i våra liv för externa effekter? Det är ju fel från början, säger Anders. Som utbildad ekonom och med ett starkt miljöengagemang tycker han att det är svårt att se hur vårt nuvarande mått på välfärd, BNP får de två bitarna att gå ihop. Utöver BNP, som mäter aktiviteten i ekonomin tycker Anders att vi behöver titta även på en social- och en miljömässig indikator i samhället för att få en helhetsbild av välfärden. Detta är det första förslaget som Wijkman presenterar för att uppnå ett mer hållbart system. Dessutom tycker han att vi måste ge ekosystem och ekosystemtjänster ett värde. – I nuläget ser vi det som att skogen bara har ett värde då den huggs ner och används. Vi kan inte strunta i ekosystemens funktion medan de fungerar och börja bry oss först då katastrofen är ett faktum, förklarar han. Ett annat exempel på samma sak är att bin som pollinerar växter i vissa delar av världen håller på att försvinna och på så sätt lämnar en oersättlig lucka i ekosystemet. Anders tredje intressanta idé för att tygla vår köpmani är att ta bort skatten på arbete och istället beskatta resursanvändning. – Våra nuvarande affärsmodeller är vansinniga! Hur kan det vara billigare att köpa en helt ny TV och utnyttja oersättliga naturresurser istället för att reparera den gamla? Med en skatt på resursanvändandet skulle hantverkarsamhället komma tillbaka igen. Det skulle för övrigt leda till fler jobb, säger han.

Anders Wijkmans miljöengagemang började sent och lite av en slump. Förvisso kom han redan 27 år gammal in i riksdagen för moderaterna men det var först då han blev ansvarig för energifrågor som han verkligen fick upp ögonen för att allt handlar om materialflöden och resursutnyttjande. Anders var på tal som nästa partiledare för moderaterna men valde att lämna partiet eftersom han tyckte att moderaternas syn på tillväxt var allt för ensidig. – Först 2006 profilerade sig moderaterna inom klimat och miljöfrågor. Idag kan jag inte säga att det finns några stora skillnader mellan sossarna och moderaterna inom miljöområdet. Men båda partierna sitter fast i ett väldigt konventionellt tillväxttänkande.

Anders Wijkman kan stoltsera med ett gediget CV inom miljö- och sociala frågor inom både FN och EU. Dessutom har han varit generalsekreterare för både Naturskyddsföreningen och Röda Korset Sverige. – I Röda Korset lärde jag mig den hårda vägen om hur människors livsmiljö bryts ner om man inte vårdar naturen. På Haiti har man skövlat skogen medan grannön Dominikanska Republiken låtit skogen vara kvar och även nyplanterat träd. Jag fick gång på gång se hur Haiti ödelades av orkaner och stormar medan Dominikanska Republiken klarade sig betydligt bättre, berättar Anders.

Tillsammans med Johan Rockström skriver Anders Wijkman nu på en ny bok, ”Den stora förnekelsen”, som kommer att handla om ekologi och ekonomi. Utöver det är han även engagerad i Tällberg Foundation och Förnybart.nu. – Jag har tillsammans med LRF och Naturskyddsföreningen startat Förnybart.nu som är ett upprop för högre ställda mål inom energi och klimatpolitiken. Både regeringen och oppositionen borde skärpa ambitionerna, vi kan göra mycket mer vad det gäller energieffektivisering och förnybar energi, menar Anders. Bostadssektorn är ett område där han anser att vi kan spara mycket energi. Även livsmedelsområdet tror han har en enorm potential att reducera energianvändandet. – Det är alldeles för mycket olja i systemet. För en kalori mat på bordet krävs det i USA åtta kalorier olja, säger Anders.

Själv tycker han det är svårt att välja rätt i affären men äter idag knappt något kött och försöker köpa närproducerat. – Det behövs dock ett märkningssystem som gör det lätt för konsumenten att välja rätt i mataffären utifrån en livscykelanalys, säger Anders. I de flesta fall är det klokt att välja närproducerad, säsongsenlig och ekologisk mat. Någonting som Anders alltid väljer bort i mataffären är dock tropiska frukter som transporterats med flyg över världen för att nå den lokala butiken. Överlag är han starkt kritiskt till hur Sverige ser på vår import av bland annat livsmedel. – Både nuvarande och förra regeringen har fel när man säger att vi brutit sambandet mellan tillväxt och klimatpåverkan. Om vi i Sverige skulle räkna in klimatpåverkan av alla varor vi importerar skulle det se helt annorlunda ut, säger Anders.

Lider då Anders precis som Gustav Fridolin av klimatångest? – Nej inte direkt. Min ångest beror mer på att vi människor har så svårt att jobba preventivt med olika frågor. Inte förrän katastrofen är ett faktum har vi förmågan och viljan att tänka om, vi har en kortsiktighet både i ekonomin och politiken som är väldigt stark. Denna kortsiktighet samt att det ska vara så svårt att få genomslag för ett annat förhållningssätt tycker jag är lite ångestframkallande, avslutar Anders Wijkman innan han lämnar Östermalmsfiket på sin cykel.

Den unge, energiske  Fridolin är på väg in i politiken igen och Miljöpartiet får äntligen tillbaka en profil som lämnar få oberörda. Gustav har sedan avhoppet 2006 hunnit med att skriva två böcker, arbeta som journalist för tv-programmet Kalla Fakta och jobbar för tillfället som religion- och historielärare på en folkhögskola. – Det var ett väldigt stort steg för mig att bestämma mig för att sluta som lärare och ge mig in i politiken på nytt. Anledningen till att jag går tillbaka till politiken är att jag inte kan stå bredvid och se att man gör samma nedskärningar och misstag som på 90-talet.

Kanske kan Gustav Fridolin när han nu ger sig in i politiken lyckas med att föra en miljöpolitik som inte förlitar sig på människors dåliga samvete. Han tror nämligen inte att stress och dåligt samvete leder till ett långsiktigt miljöengagemang utan att det förr eller senare gör att folk tröttnar. – Jag tror istället att man genom att organisera sig bäst uppnår förändring. Det kan räcka med en namnunderskrift eller att gå med i någon förening. Som individ har man enbart en begränsad möjlighet att påverka, det blir ju inte fler tåg i Sverige bara för att jag lägger räls i min trädgård, säger Gustav bestämt.

Själv valde han att engagera sig i Miljöpartiet efter att som straffuppgift i skolan tvingats se en partidebatt där Birger Schlaug berörde honom starkt. – Jag och mina kompisar levde mitt i de nedskärningar som pågick under 90-talet. Birger Schlaug var den enda som protesterade mot nedskärningarna och verkade ha ett långsiktigt tänkande, både vad det gäller miljön och sociala frågor.

Att Gustav redan som 11-åring gick med i partiet och som 19-åring blev Sveriges yngsta riksdagsledamot ser han inte som något konstigt. Han berättar att en av miljöpartiets grundtankar är att alla någon gång ska engagera sig i politiken, lite som en demokratisk värnplikt. – I Miljöpartiet behöver man inte vara politikerproffs. Går man på ett partimöte hittar man alla typer och det är inget konstigt att man är ung, berättar Gustav. Enligt de senaste undersökningarna går Miljöpartiet starkt uppåt, närmare 10 % av rösterna hade partiet fått om det varit val idag. Hur kommer det sig att Miljöpartiet har fått ett så kraftigt uppsving? – Visst har det haft betydelse att allmänheten blivit mer medveten om miljö- och klimatfrågor, säger Gustav. Men det är inte bara miljömedvetenheten som spelar in. I en nyligt gjord undersökning där man frågade stockholmarna vilket parti man trodde bäst kunde bygga en stad att trivas i, hamnade Miljöpartiet på första plats. Detta visar att människor tror att Miljöpartiet kan lösa helheten i samhället, fortsätter han.

Det är uppenbart att Gustavs miljöengagemang är starkt förknippat med social rättvisa. Han tycker att den som smutsar ner också ska vara den som betalar för det. Är då klimatfrågan framförallt en rättvisefråga? – Klimatfrågan är överordnad rättvisefrågan, det är en överlevnadsfråga, hävdar Gustav. Han föreslår därför att man ska göra det som nu diskuteras i Storbritannien, nämligen att införa individuella utsläppsrätter. Han tror på någon form av system med individuella utsläppsrätter där alla får släppa ut en viss mängd växthusgaser och vill man släppa ut mer får man köpa utsläppsrätter. Gustav tror att de som skulle ha svårast att minska sina utsläpp, och på så sätt skulle behöva köpa utsläppsrätter, är stockholmarna. Detta trots att många bor trångt och lever i en stad med väl utbyggd kollektivtrafik.

Precis som vår förre gäst Svante Axelsson är Gustav mest stolt över den gröna skatteväxlingen som genomförts med Miljöpartiet i spetsen. Han menar att den gröna skatteväxlingen visar att höga utsläpp inte hänger samman med ekonomisk tillväxt. Även när det gäller miljöteknikinvesteringar har Gustav liknande åsikter som Svante. Han tycker det är viktigt att framförallt satsa på hemmafronten och först därefter investera utomlands. – Transition Towns är ett koncept som jag tror starkt på. Det innebär att man bygger städer som är koldioxidneutrala. Export av sådana koncept tycker jag Sverige ska satsa på, säger Gustav.

Vi försöker klämma in en sista fråga trots att vi vet att Gustav redan borde ha lämnat Café Fix för att hinna till sitt nästa möte. Han sitter dock snällt kvar och svarar engagerat och utförligt på alla frågor innan han reser sig. Han avslutar med en tänkvärdhet vad det gäller livsstilsförändringar och att vi inte ska se det som något nytt och svårt vi står inför. – Vi kommer vara tvungna att göra stora livsstilsförändringar eftersom vi inte kommer att kunna leva och resa på samma sätt utan oljan. Men detta är ingen nytt och svårt, folk har i alla tider ställt om sina liv. Vi levde på ett helt annorlunda sätt för 50 år sedan och jag tror att vi kommer leva på ett helt annorlunda sätt om ytterligare 50 år, avslutar Gustav Fridolin.